Idag skriver Kerstin Lundgren, utrikespolitisk talesperson för c, att det är dags för sverige att erkänna Palestina som stat.
En kort tillbakablick: Israel ockuperar västbanken sedan man tagit denna mark i försvarkrig mot Jordanien. Sedan dess har man strävat efter att lämna ifrån sig marken till en palestinsk stat, samtidigt som man själv kan leva i säkerhet. Rick Richman på Commentary Magazine gjorde nyligen en tillbakablick över den senaste tidens händelser:
There was July 2000 at Camp David, when Israel offered a state on substantially all the West Bank and Gaza, with a capital in Jerusalem, and they turned it down. There was January 2001, when they turned down the Clinton Parameters, refusing a state again. […]
In September 2008 there was another offer of a state, which they turned down again. In May 2009 they set “preconditions” for the democratically elected government of Israel to talk to the unelected aged leaders of sclerotic Fatah, saying they would do nothing further since they had a “good reality” in the West Bank. Since then, they have occupied themselves with seeking UN resolutions.
Fatah har alltså tackat nej till tre fredsavtal. Dessutom har man sagt nej till förhandlingar och istället valt att gå till FN för att trumfa igenom sin stat, utan att behöva göra upp med Israel. I detta läge vill nu centerpartiet erkänna palestina.
Sen är det en sak som jag faktiskt inte förstår. Centern vill erkänna palestina utifrån ”1967 års gränser, med överenskomna landbyten”. Så här skriver Lundgren:
En tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser, med landbyten och Jerusalem som huvudstad för två stater har varit utgångspunkt för fredssamtal under årtionden.
Jo, precis. En utgångspunkt för fredssamtal. Som palestinierna vägrar delta i. Hur ska man kunna erkänna en stat ”med överenskomna landbyten” utan att palestinierna sätter sig ned och kommer överens med Israel? Själva idén med palestiniernas FN-ansökan är ju att runda förhandlingar?
Så här kommenterar Kerstin Lundgren den tid som har passerat:
Det faktum att fredsprocessen pågått under så lång tid utan en lösning visar att dagens situation inte ger avgörande förutsättningar för fred. […]
Men efter den långa tid som ockupationen pågått, och med alla de förändringar på marken som ägt rum under tiden, har berörda kunnat misstolka omvärldens agerande som ett tyst medgivande för en de facto annektering av palestinska områden.
Man skulle också kunna se omvärldens agerande som ett tyst medgivande för palestiniernas vägran till fred. Att erkänna Palestina idag är att belöna detta obstruerande.
Mellanösternpolitiken är idag ganska enkel. PLO, Palestinian Liberation Organisation, strävar efter att Israel ska upphöra. När man pratar om ”liberation” menar man inte västbanken, man menar hela Israel.
På engelska ger man flyktiga löften om att man övergett denna linje, på arabiska är man glasklar med att man inte har gjort det. En stor del av västvärlden blundar för detta och lägger istället pressen på Israel. Varför det är så här är en fråga för kulturvetare. Det finns ingen rationell förklaring.
Vill man ha fred i mellanöstern gäller det att se fakta. Israel vill ha fred. Palestinierna vill det inte. Därför måste man sätta press på palestinierna.
Det vill nu inte Centerpartiet. En gissning är att det handlar om politisk positionering. I Sverige finns det ett parti som är relativt Israelvänligt – Folkpartiet. Alla andra är Israelkritiker/Israelfientliga. Vad man då ska vinna på att ha samma ståndpunkt som den absoluta majoriteten vet jag inte.
Det är upplysande för de som bryr sig om Israel i alla fall. Dessutom säger det en hel del om integritet och om att våga ta ställning.
UPPDATERING: Centern får kalla handen av sina allianskollegor. Fredrik Malm säger det självklara – först fredsavtal, sedan en stat. Men det gäller inte för centern.
Oerhört glädjande att Fp är så tydliga i denna fråga.
