Pophöger

I dagens Aftonblad kan man läsa om två östtyskar som saknar DDR:

När Ingrid och Rolf Lämmel satt framför TV:n den 9 november 1989 fylldes de av oro istället för glädje.

Det tog två veckor efter murens fall innan de tog sig över till Västberlin.

– Muren borde inte ha rivits på det sätt som skedde, säger Rolf.

Inte så att de tycker det vore bättre om muren fortfarande funnits. Men de vänder sig mot att man kastade allting i DDR på sophögen. Även sånt som de tycker var bra. […]

– Visst fanns det brister. Citrusfrukter var svåra att få tag på. Bananer var sällsynta. På vintern fanns det inga tomater men vem behöver det? […]

När Berlinmuren byggdes 1961 jublade inte Rolf men han var heller inte emot.

– Muren var nödvändig. Vi hade förlorat 6 000 läkare som utbildats i DDR men tagit sig över till väst. Vårt land var på väg att förblöda. Muren skulle ge oss andrum.

I artikeln får vi inte veta så mycket om Rolf och Ingrid Lämmels politiska sympatier. Men mot slutet noterar Wolfgang Hansson något intressant:

I tidningskorgen hos familjen ligger Neues Deutschland längst fram, under DDR-tiden kommunistpartiets tidning. I dag en vänstertidning.

– Vi läser den varje dag, säger Ingrid och börjar bläddra i dagens utgåva. Det är en utmärkt tidning som ger inblick i politiken och kulturen.

Det som Wolfgang Hansson verkar ha missat är att det i varje diktatur finns hantlangare som stödjer diktaturen. Om han åker till Kuba och intervjuar kommunistpartiets medlemmar kommer de att berätta hur fantastiskt det är på Kuba. Om han åker till Iran och intervjuar Bassijs eller medlemmar av Ahmadinejads stab kommer de att berätta att Iran är paradiset på jorden.

Det är alla de andra som blir förtryckta av Wolfgang Hanssons intervjuobjekt som borde få säga sitt. Det är nämligen de som tar smällen.

Men det är tydligen inte så intressant när Aftonbladet nära 20-årsdagen av murens fall drar sitt strå till stacken för att omvärdera kommunismens DDR.

Se det tysta landet.