Pophöger

Via Blogge upptäckte jag att en kristdemokrat, Desirée Pethreus, svarat mig och Hagwall på Brännpunkt. Pethréus menar att sexköpslagens förträfflighet bevisats i en rapport från Göteborgs universitet från 2005. Blogge bemöter detta påstående:

Enligt Désirée Pethrus har dock sexköpslagen haft en bromsande effekt på ”utvecklingen av människohandeln” (hon kan här inte skilja på människosmuggling och människohandel – de allra flesta utländska prostituerade är inte Lilja 4ever utan kontraktsprostituerade eller ute på egen hand). Som referens anger hon en rapport från Göteborgs universitet 2005, men samtidigt vill hon inte kommentera att denna motsägs av socialstyrelsens rapport från december 2007. I den rapporten berättas dels att de flesta polisdistrikt inte har den ringaste aning om prostitutionens utbredning, vilket är att vänta då den i förbudets spår tagit andra och mindre synliga vägar, dels att mängden verksamma hallickar i prostitutionen har ökat, vilket är ett indirekt bevis för ökad utländsk närvaro, det vill säga att traffickingen har ökat trots sexköpslagen. Socialstyrelsen motsäger också Pethrus’ påstående att prostitutionen totalt sett har minskat.

Vidare hade det varit intressant att höra vad Désirée Pethrus har att anföra kring det faktum att 75% av all trafficking sker för andra syften än sexuella, det vill säga att de allra flesta som traffickas finns i bygg- och restaurangbranscherna. Återigen påminns vi om att sex är en aktivitet som kräver ett särskilt regelverk, ty jag tror inte det är aktuellt att stänga ned andra branscher med traffickingproblem.

Grunden för all trafficking utgörs vidare av ekonomiska skillnader mellan olika länder, vilket Pethrus hade förstått om hon bara hade läst Transcrimerapporten. I denna konstateras ett antal variabler som styr graden av trafficking, varvid de viktigaste är ett lands närhet till centrum av en större region (Sverige befinner sig i utkanten av Europa, omvänt för Tyskland), landets ekonomiska status (Norge är rikare än Sverige), landets kultur med mera (Storbritannien har en fördelaktig kultur). Lagstiftning kring prostitution anses däremot ha en relativt ringa inverkan. Som exempel kan vi betrakta Lettland, ett land där prostitution är legal, men som ändå är ett ursprungsland för prostitution. Strömmen går till England, där prostitution inte är legal – detta går inte att förstå med den begreppsapparat som Pethreus använder sig av, men väl med mer relevanta verktyg.

Pethreus beskriver sexköpslagens effekter felaktigt. Så här skriver hon i sin artikel:

Sverige bestraffar inte kvinnor som väljer att sälja sex utan enbart dem som köper eller förmedlar sexuella tjänster. Prostituerade kan således söka skydd och hjälp av polisen, socialtjänsten eller kvinnojourer utan rädsla för repressalier.

Detta motsägs av Petra Östergrens forskning. Så här skriver hon om sexköpslagens effekter:

Dagens lagar och policy gör att sexsäljare inte kan arbeta inomhus, arbeta i lag, annonsera och i övrigt göra sin arbetssituation värdig och trygg. De kan inte sammanbo eftersom det är illegalt att ta del av prostitutionsinkomster – sambon kan fällas för koppleri. De kan inte ha barn då de riskerar att omhändertas. De har varken sjukförsäkring eller pension. Jag undrar vad det är för jämställt med denna ordning?

- Sexsäljares arbetssituation är nu farligare. Eftersom poliser ”patrullerar deras arbetsplats” är kunderna färre, mer stressade och förhandlingen sker snabbare vilket försvårar för säljaren att avgöra om en kund är farlig. Dessutom har lagen lett till att främst de ”farliga” kunderna är kvar. De ”snälla” som inte vet hur man ska ljuga för polisen för att slippa straff har försvunnit (antagligen till Internet). Vidare har det tidigare säkerhetssystemet slagits ut – som att varna för farliga kunder och se till att alla kommit tillbaka efter en kund. Man tvingas även till än mer undanskymda platser för att utföra tjänsten. Även kvinnor som arbetar inomhus är räddare för kunder och för att bli angivna av grannar och utsatta för polisbevakning.

- Det har blivit sämre för de redan sämst ställda. Eftersom det är färre kunder på gatorna är säljare hänvisade till Internet. En del menar förvisso att detta varit positivt då de kunnat höja sina priser, men för dem som inte vill eller kan använda sig av Internet (och som kanske redan befunnit sig ”längst ner” i hierarkin) har det blivit sämre. Kunderna är färre och priserna har gått ned. Särskilt kvinnor beroende av narkotika tvingas nu förhandla bort krav på kondom och acceptera att utföra sexuella handlingar de tidigare kunnat säga nej till. Detta ökar risker för infektioner och påverkar även självkänslan negativt. Man tvingas nu även använda hyres- och Internethallickar.

- Sexsäljare känner större uppgivenhet. Efter sexköpslagen upplever de att deras position i samhället har försämrats. Framförallt känner de sig mer maktlösa än tidigare. De tycker inte att det är ”någon idé” att försöka göra motstånd eftersom politikerna med den nya lagen fått ett sånt ”makalöst övertag”. Särskilt upplevs det som ett svek att deras situation förvärras av just dem som påstår att de finns där att hjälpa dem – feministerna.

- Sexsäljares övergripande hälsotillstånd har försämrats. Till en följd av det ovanstående känner man mer oro, ängslan och rädsla. Man har mer sömnproblem och koncentrationssvårigheter och känner sig mer apatiska och deprimerade. De med ätstörningar och alkoholproblem anser ett detta förvärrats.

Pethreus skriver också att det är oacceptabelt att ”köpa en kropp”. Detta uttryck är objektivt sett felaktigt som beskrivning av prostitution. Det mer korrekta vore att beskriva det som att hyra ut tillgång till sin kropp. Blogge bryter ned detta påstående på följande sätt

Att köpa en annan människas kropp kan aldrig vara acceptabelt” skriver kristdemokraten Desirée Pethrus på Brännpunkten i en replik till Hagwalls och Svansbos artikel. Hon lånar sig därmed till ett ideologiskt språkbruk vars syfte är att förvrida faktiska förhållanden, eftersom det man köper inte är en kropp utan en tjänst. Var och en av oss köper tjänster emellanåt, till exempel när vi går till frisören, massören eller bilverkstaden. En del av dessa tjänster är av personlig natur, som när massören använder sin kropp för att massera våra kroppar i syfte att framkalla välbehag. Välbehaget är inte ömsesidigt, utan enbart för den betalande parten – ett avtal har slutits mellan två parter om att byta en tjänst mot kontanter.

Men om massören skulle råka massera fel kroppsdel anser en del, med ett ideologiskt förvridande språkbruk, att det den betalande parten köper i själva verket är massörens kropp. Oavsett språklig förpackning eller yttre ideologiskt ramverk bottnar frågan därför i en moralisk uppfattning om att sexuella handlingar måste hållas inom vissa ramar. Dessa ramar har sett olika ut i olika tider, men i den kristna kultursfären har de approximativt varit definierade av det sexuella hierarkisystem jag vid ett flertal tillfällen beskrivit, en modell som definierar bra sex som gratis, tvåsamt, privat och med känslor snarare än det korresponderande dåliga sex som sker mot betalning eller praktiseras promiskuöst, offentligt, tillfälligt och utan kärlek – sex ska vara ”något fint” enligt officiell ståndpunkt, och det kodifieras sålunda i tillämpliga delar i lag […]

Att sexuell massage behandlas annorlunda än annan massage beror på att sex är ett specialfall av mänsklig aktivitet som anses kräva särskilda regler. Välbehaget massören ger när hon masserar mina skuldror eller fötter kan inte behandlas med samma regelverk som det välbehag hon ger när hon masserar kuken med bestämda drag – i det senare fallet anses en ”maktrelation” uppstå (en akademisk omskrivning för en moralistisk ståndpunkt), och massören betraktas då som utnyttjad och ”fallen” och stöts ut; hon blir ”en prostituerad” som föraktas av andra kvinnor (som därmed är de som upprätthåller en patriarkal föreställning). Den som mottar massage inte på magen och inte på benen men däremellan anses på samma sätt vara en kriminell brottsling som bör avtjäna ett obligatoriskt fängelsestraff för att ha utnyttjat massören och begått ett moraliskt brott mot staten. […]

Att beskriva sådana utbyten av tjänster och pengar i termer av makt kan nog göras, men det problematiska är att beskrivningen alltid begränsar sig till sexuella tjänster – kom ihåg: sex är en aktivitet som kräver ett alldeles eget regelverk och som ses med överdriven symbolik. Maktaspekter i andra relationer, som vid ickesexuell massage, banklån eller anställning, anses inte vara så problematiska att de förbjuds, utan det finns alltid möjlighet att reglera proceduren, oavsett komplikationsgrad – den möjligheten utesluts a priori för sexuella tjänster, trots att det handlar om ett relativt okomplicerat utbyte.

Petrheus kommenterar heller inte det faktum att det officiella Sverige idag gör allt för att tysta sexsäljarna. Hon säger sig vilja ha en objektiv undersökning av lagen ”samtidigt som vi vill värna om de värderingar som lagen står för”. Menar Pethreus då att tystandet av sexsäljarna ska fortsätta? Det kan jag omöjligt ställa upp på.