Pophöger

Niklas Frykman, gruppledare för Folkpartiet i Eskilstuna, har svarat på min utmaning. Det är kul, och jag tänkte här försöka bryta ned och problematisera hans argumentation.

Här har vi Frykmans slutsats:

- vi inte kan importera den kultur vi inte klarar av att producera själva
- kulturarvet ska garanteras eftersom det stärker vår identitet och underättar i kontakter med andra kulturer
- kultur är en del av den bildning som behövs för att medborgare ska fatta rationella beslut

Ärligt talat förstår jag inte den första posten – vi kan till exempel ta svensk folkmusik som exempel. Frykman menar då att denna kultur är för liten för att bli lönsam. Det kan jag omöjligen förstå. För en anhängare av marknadsekonomi borde det stå klart att det finns oändliga möjligheter att bedriva affärsverksamhet.

Jag förstår inte hur man kan prata om kultur som vi inte klarar av att producera. Vi som politiker kan aldrig bli några producenter, och ska inte vara det heller. Vi ska skapa förutsättningar åt medborgarna att producera saker. Vi borde heller inte uttala oss om vad som går eller inte går att producera.

För läsare av denna blogg står det tämligen klart att jag vill bevara vårt kulturarv. Men staten som garant för historia och kultur är en rätt obehaglig princip. Jag anser att samhället har ett ansvar att bevara vårt kulturarv. Men staten är inte samhället. Om staten tar på sig rollen att bevara vårt kulturarv blir kulturen direkt ett slagträ för olika partier. Det är inte lämpligt, det är att förfula vårt kulturarv.

Kultur är en del av bildning… Här kommer det folkpartistiska bildningsarvet fram igen. Jag tycker inte att jag som politiker har rätt att sätta mig över andra människor och uttala mig om deras ”bildning”. Den hållningen till medborgarna tycker jag ska begravas, och allra helst i Sveriges liberala parti.

Frykman, som är en stark anhängare av marknadsekonomi, verkar tro att om statliga stöd i olika former inte finns så kommer kulturen att dö. Medborgarna kommer att bli kulturellt utarmade, och inte kunna fatta rationella beslut. De kommer dessutom bli obildade.

Jag tror inte på det. Bildningen får vi genom skolan, det räcker bra med den. Jag är själv en kulturälskare av stora mått. Men jag gillar inte att mina intressen finansieras av andra. Dagens kulturpolitik ligger som ett våtvarmt omslag kring kulturen, och stoppar den från att utvecklas.

Istället för att tänka på hur kulturen ska nå medborgarna blir syftet att se till hur kulturen når kulturbyråkraterna. Sen slutar tankeverksamheten där, man får sitt bidrag eller avdrag och kan producera sin kultur. Denna kultur är inte konkurrenskraftig, och engagerar därför inte medborgarna. Folk bryr sig inte, helt enkelt.

Jag har svårt att förstå synen på att kultur har ett egenvärde. Vad är egentligen kultur? Och varför är ett musikstycke mer viktigt än en potatis? Eller en bil?

Tyvärr Frykman, jag tycker inte att din argumentation var någon bra förklaring till varför vi ska ha kulturpolitik. Men du kommer inte att bli konfronterad av någon annan i det politiska etablissemanget eller av någon journalist, så du klarar dig.

I Sverige är ideologi inte viktigt överhuvudtaget, det räcker att andas om kultur för att bidragspengarna ska flöda och journalisterna ska jubla. I det sammanhanget är det väldigt glädjande att en ledande folkpartist vill ta debatten.