Idag i studio ett debatterade Hans Linde (v) och Per Wirtén, frilandsskribent och före detta Dagens Arena.
Per Wirtén motsvarar någon form av moderat vänster, och anser att militären måste finnas i Afghanistan för att möjliggöra en politisk process. Han står mot Hans Linde och kommunisterna i Vänsterpartiet, som vill dra tillbaka trupperna nu.
Hans Linde fick frågan om tillbakadragandet inte kommer betyda att talibanerna får makten och slaktar hjälparbetare med mera. Men det menar Linde, att det kommer inte hända, om man tar med dem i en politisk process.
Han verkar dock ha missat att de politiska alternativen i detta fall är demokrati och mänskliga rättigheter eller diktatur. Om man ska kompromissa med talibanerna måste man närma sig deras position. Vilket troligtvis innebär bland annat burka på för kvinnorna.
Per Wirtén är dessutom fast övertygad om att den enda chansen väst har är de närmaste 1,5 åren. Sen är det kört, och då måste man dra tillbaka trupperna och låta talibanerna slakta demokraterna och spärra in kvinnorna. Oklart varför.
Ett annat alternativ är ju att vi tar kampen mot talibanerna och slåss för mänskliga rättigheter tills vi vinner. Men vänstern väljer istället att ge upp och lämna över det afghanska folket i tyranniets händer. Det är solidaritet, det!
Peter Rubenstein har en viktig artikel ute på Newsmill idag: ”Mona Sahlin bör be judarna i Malmö om ursäkt”. Mona Sahlin blev som bekant mycket upprörd när Göran Hägglund påpekade att det fanns antisemitism bland Malmös muslimer
Den senaste tidens antisemitiska hatbrott kommer inte från några vilsna skinnskallar utan är en direkt följd av den antisemitism som finns hos delar av den muslimska befolkningen i Malmö. Jag vet, för jag är själv malmöbo och jude. Jag vet för att jag har varit med när vi har blivit utsatta […]
Detta måste diskuteras för att man ska få bukt med problemen. […]Erkänner man inte den muslimska antisemitismen, då går det inte heller att göra något åt den.
Han berättar gripande om en händelse vid den pro-israeliska demonstrationen i Malmö under Gazakriget:
Efter att manifestanterna, flera av dem överlevande från Förintelsen, tvingats fly mot en bakgård, sprang muslimska ungdomar efter för att hitta judar att trakassera.
En av mina vänner berättade för mig om hur några av dessa ungdomar pekade på hennes pappa och sa ”Han är jude”. Pappan som talar flytande arabiska svarade ”Ja, jag är jude, vad gör det?”. Han fick svaret ”Vi ska döda dig din jude”.
Men nu vägrar alltså Mona Sahlin se att antisemitismen i Malmö finns hos delar av den muslimska befolkningen. Självklart inte hos alla, men bland delar en utbredd antisemitism.
Rubenstein ställer en berättigad fråga:
Varför blir Sahlin upprörd över att höra sanningen? Är Sahlin så totalt okunnig om situationen trots att hon haft ett möte med den judiska församlingen i Malmö där det måste ha framgått vilken bakgrund förövarna har? Eller vågar hon inte, likt Reepalu, stöta sig med den muslimska gruppen eftersom att det är valår?
Det är en relevant fråga. Mona Sahlin och Socialdemokraterna har låtit Ilmar Reepalu hållas, trots att han inte har bett om ursäkt för några av sina uttalanden.
Debatten bör lyftas från den rabiate Ilmar Reepalu till Mona Sahlin. Hon har visat sitt förtroende för Ilmar Reepalu och är därmed ansvarig för hans agerande så länge han sitter kvar.
I går i Agenda rök Mona Sahlin ihop med Göran Hägglund, och Hägglund konfronterade Sahlin om varför Ilmar Reepalu vägrar be om ursäkt. (Från Expressen):
Göran Hägglund ställde sig frågan varför Ilmar Reepalu inte velat be om ursäkt, och menade att det kanske beror på att han inte vill stöta sig med muslimska väljare.
- Han kan inte stöta sig med andra grupper i Malmö. Vi talar om vänstermänniskor, vi talar om muslimer, sa Hägglund.
Då blev Mona Sahlin arg:
- Nu blir jag upprörd, sa hon flera gånger.
Hon gick till attack mot Göran Hägglund – och krävde att han skulle be om ursäkt.
- Du antyder att gruppen muslimer skulle vara för att judar blir utsatta. Du gick över gränsen. Du borde be om ursäkt, sa S-ledaren.
Om Hägglund ska be om ursäkt då ska föredrädare för Judiska församlingen i Malmö och Judiska centralrådet också be om ursäkt.
Så här sa Lena Pösner-Körösi från Judiska centralrådet om förföljelserna av judar i Malmö (från TT/Nyhetskanalen)
Och när antisemitiska hatbrott anmäls i Malmö beskriver brottsoffren ofta gärningsmännen som unga muslimer eller som personer med arabisk bakgrund, enligt Susanne Gosenius.
Lena Posner Körösi vill därför att SMR (Sveriges muslimska råd) tydligare tar avstånd från hatbrott.
- Jag skulle önska att de tydligt går ut och säger att de inte accepterar att det bland dem finns grupper som beter sig antidemokratiskt och ger sig på människor med en annan religion, säger hon.
Bland Malmös muslimska grupp finns undergrupper som inte ser positivt på judar. Självklart skulle Reepalu förlora på att ödmjuka sig för Malmös judar med avseende på dem. Mona Sahlin borde svara på Hägglunds fråga, för den känns relevant.
I lördags talade Nyamko Sabuni på Folkpartiet Östergötlands årsmöte, och lyfte då hederskulturen som ett hot mot kvinnor. Från Corren:
- Att inte kunna välja sin partner, att inte kunna fullborda sin skolgång och att giftas bort som barn är inte acceptabelt. Vi måste ha lagstiftning som omöjlig- gör detta och det ska inte tillåtas några undantag. Undersökningar visar att 70 000 kvinnor mellan 15 och 26 år inte har möjlighet att välja sin partner.
Hedersförtrycket är det mest konkreta jämställdhetsproblemet vi möter idag i Sverige och världen. Här finns det mycket att göra.
För mig, liksom för Nyamko, är hederskulturen den viktigaste frågan på internationella kvinnodagen.
I UNT finns idag en mycket bra analys av Ilmar Reepalus agerande: Reepalu förstår inte frågan. Hans linje är att Ilmar Reepalus agerande förklaras av hans okunskap i ämnet.
Jag tar mig friheten att bena ut några av Håkan Holmbergs slutsatser och reflektioner kring vad Ilmar Reepalu sagt och gjort.
Fördömer man sionismen som sådan så fördömer man också judiska kulturella strävanden och alla de judar och israeler som anser att staten Israel har rätt att finnas samtidigt som de är djupt kritiska mot statens nuvarande politik. Men i TV4 talade Reepalu på nytt om antisemitism och sionism som två former av ”rasism”.
Reepalus tal om en ”israelisk konspiration” för ofrånkomligen tankarna till denna (antisemitiska) föreställningsvärld. I TV4 valde Reepalu att förbigå frågorna på denna punkt med tystnad.
Judar i Sverige har naturligtvis inte mer ansvar för politiken i Israel än vad afrikaner i Sverige har för vanstyret i Zimbabwe. Ändå har Reepalu tidigare uttryckt sig som om han ansåg att Malmös judar hade ett särskilt ansvar för att kritisera Israels krigföring i Gaza
I TV4 i går kunde han inte rakt av medge att det i dag i första hand är judar i Malmö som drabbats av olika hatbrott utan att samtidigt säga att de mest kränkta är de som drabbats av kriget i Gaza -som om det ändå fanns ett moraliskt ansvar för Gazakriget att utkräva av judarna i Malmö.
Holmberg har troligtvis rätt i sin analys av att Reepalu är okunnig. Men hans slutsats kring detta förstår jag inte alls:
Om Reepalu verkligen hade styrts av illvilliga avsikter så hade han inte desto mindre uttryckt sig på ett helt annat sätt, som är välbekant från olika typer av extremistpropaganda. Vad vi ser är i stället nya exempel på att han inte har reflekterat över innebörden av ord och formuleringar och alltså inte förstår vad reaktionerna beror på. Det vore orättvist om detta skulle drabba socialdemokraterna som parti.
Ilmar Reepalu tar avstånd från antisemitism och hatbrott – utmärkt. Men i sina uttalanden visar han prov på ett antisemitiskt tankesätt och antisemitiska föreställningar. Och hans uttalanden gör att dessa föreställningar legitimeras och sprids.
Under två veckors tid har nu Reepalu basunerat ut sina grumliga tankar kring judar och Israel. Självklart ska detta drabba Socialdemokraterna som parti. För i slutändan handlar detta om att Mona Sahlin låter Reepalu hållas – hennes händer är smutsiga.
Reepalus bevekelsegrunder är ointressanta. Han och (s) måste ställas till svars.
I fredagens upplaga av morgonprogrammet i Tv4 deltog Ilmar Reepalu för att räta ut frågetecknen kring vad han står i frågor kring antisemitism i Malmö. Men många nya frågetecken väcktes, som vanligt när den offensive Reepalu ska förklara sig.
Först förklarar Ilmar Reepalu att ”den judiska säkerhetsorganisationen i Sverige” har förklarat att antisemitismen i Malmö sker som ”en direkt följd” av kriget i Gaza. Denna organisation som Reepalu hänvisar till är inte känd, det går inte att googla information om den. Det finns anledning att vara kritisk mot Reepalus tolkningar.
Han påstår nämligen också att organisationen i England som han tidigare hänvisade till är ”direkt kopplat till” kriget i Gaza. Tidigare i SvD sa han att ”skälet är” Israels offensiv i Gaza. Som Mathias Sundin visade är det inte vad organisationen sa, utan att det var extrema reaktioner på Israels agerande som var skälet till förföljelserna.
Det vore väldigt intressant att få läsa den text som Reepalu viftar med, eftersom han tidigare misstolkat vad den brittiska säkerhetsorgansiationen sade, och nu har nyanserat sig från ”skälet är” till ”direkt kopplat”. Det går tyvärr inte att lita på Reepalu här.
Det finns en viktig nyansskillnad i hur man tolkar att ökningen av hatbrott mot judar hänger ihop med Israels politik. Antingen ser man det som att det hänger samman, vilket inte går att bestrida. Eller också tror man att antisemitismen beror på Israels politik. Då är man ute på djupt vatten.
Tyvärr förmedlar Ilmar Reepalu bilden av att Israels politik skapar antisemitismen. 05.30 in i inslaget finns det mest talande exemplet på detta. Steffo Törnkvist ställer där en fråga till Ilmar Reepalu:
Tycker du att kritiken är helt obefogad? Det är ett antal människor som känner sig sårade och kränkta och det är bara gripet ur luften?
Dom mäniskor som är sårade och kränkta allra mest är förstås dom som kanske är anhöriga till dom som finns i en krigszon någonstans. Och jag kan tänka mig att om vi ska försöka förstå hatbrott…
Ja, det är judar i Skåne som känner sig väldigt kränkta av vad du säger och vad du gör.
Först och främst vill jag göra det väldigt tydligt, som kommunstyrelseordförande så kan jag inte tolerera någon form av hatbrott riktad mot någon grupp.
När Reepalu får frågan om judar i Malmö börjar han prata om människor i en ”krigszon”, troligtvis Palestina eller Gaza.
Ilmar Reepalu menar att hans prat om Israels politik inte handlar om att skuldbelägga, utan att ”försöka förstå”. Men det budskap han förmedlar är att Israel är ansvariga för antisemitismen i Malmö. Då blir antisemitismen begriplig, och i någon mån motiverad.
Reepalu passar också på att i inslaget ta tillbaka sin tidigare ursäkt kring sionismen och antisemitismen. För han menar att han hänvisade till bosättarrörelsens sionism.
Så nu är det alltså så att Ilmar Reepalu tar avstånd från både sionism och antisemitism, och att han står för allt han tidigare har sagt – även det om att judiska församlingen borde ha tagit avstånd från Israels politik. Och han motarbetas av en ”israelisk lobby”.
Jag prenumererar på Palestinian Media Watchs RSS-flöde och tänkte skriva lite om vad som nyligen hänt på den fronten. Men på hemsidan såg jag något annat intressant – i februari deltog Hillary Clinton på en presskonferens tillsammans med Palestinian Media Watch i USA:
En del av hennes uttalande finns här nedan, vill ni läsa allt finns det här.
It is my privilege once again to join Palestinian Media Watch for this press conference, and for the latest report that they have compiled about the Palestinian textbooks.
Director Itamar Marcus, who has been a steadfast leader, has helped to deliver this message which we repeat again today – we must stop the propaganda to which Palestinian children are being exposed. That must be a priority for all people who care about children, who care about the kind of peace, stability, safety and security that Israel deserves to be guaranteed.
Vill ni läsa mer om vad barnen i Palestina lär sig kan ni läsa här.
I SvD kan vi läsa om hur Ilmar Reepalu nu får kritik från judiska församlingen i stan. Man har reagerat på Ilmar Reepalus prat om en ”israelisk lobby”:
Detta är ett ordval som används av antijudiska, om inte antisemitiska krafter, som hävdar att det är judarna som äger makten i medierna,” skriver Fred Kahn och Fredrik Sieradzki i brevet, som refereras av Skånska Dagbladet.
När Ilmar Reepalu mötte judiska församlingen och poserade på bild med dem lugnade han stämningarna i Malmö. Det är sådant som behövs för att visa antisemiterna att de inte har stöd hos ledningen.
Men sedan dess har han med sina frustande attacker på meningsmotståndare visat att han inte har ångrat något han har sagt. Och sedan kommer detta med ”israeliska lobbyn”.
För mig betyder det att Ilmar Reepalu gör sitt ställningstagande mot antisemitism väldigt otydligt. Och då är vi tillbaka där vi var från början med en mycket olustig situation i Malmö.
I en intervju med mig förra veckan förklarade kommunalrådet att Skånska Dagbladet inte citerade honom fullständigt. Reepalu menade inte att kritisera sionism i sig, utan vad han kallade ”revisionistisk” sionism, vilken har lett till ”ockupation av territorium”.
Men även om detta vore sant, frågade jag, varför fann han det nödvändigt att attackera Israel när han bara blivit uppmanad att ta avstånd från antisemitism?
Istället för ett svar, återupprepade kommunalrådet den välbekanta katalogen av påstådda israeliska brott, såsom ”oproportionerliga attacker” och ”förstörande” av freden. ”Jag fruktar ett tredje världskrig”, muttrade kommunalrådet mörkt.
Ilmar Reepalus förklaringsmodell där antisemitismen beror på Israels aktioner på Gazaremsan är ett sätt att rationalisera antisemitismen. Det var detta som rätteligen kritiserades av Svante Weyler i SRs godmorgon världen.
En betydande del av Malmös stora invandrargrupper, där många har sina rötter i Mellanöstern och inte sällan också starka ( och antisemitiska) åsikter i fråga om Israel och Palestina, har nämligen rösträtt i det kommande valet i september. […]
Om Reepalus otydlighet och oförmåga, att med kraft ta avstånd från den otvetydiga antisemitism som förekommer i Malmö, inte är grundad i antisemitism utan huvudsakligen i ett intresse att vinna valstöd hos vissa invandrargrupper, gör det inte det hela bättre. Snarare tvärtom.
Visst är det så att Reepalus agerande sänder signaler till de som har antisemitiska åsikter. Förra veckan när Reepalu träffat judiska församlingen förstördes hans attraktionskraft hos dessa grupper. Men sedan dess har han jobbat sig tillbaka, och med hans uttalande om ”israellobbyn” är han tillbaka i stugvärmen hos antisemiterna.
Det kan vara så att opportunism ligger bakom. Även om det inte är det vinner Reepalu otvivelaktigt antisemiternas röst.
